Det är verkligen ett mirakel

När jag växte upp tänkte jag att jag nån gång ska bo i hus på landet och ha familj och allt som jag drömmer om, men det har alltid legat i framtiden på något sätt.
Även om jag "bara" är gravid nu så är jag så tacksam över det och glad att det fungerade. Det finns ju så många som inte kan få barn.
Jag håller fortfarande på att smälta att det växer ett litet mirakel i min mage som sparkar mer och mer och blir större och större. Nu börjar mina vävtanter se att magen växer vilket jag tycker är roligt då jag längtat efter att det ska synas.
Sen kanske jag inte tycker likadant om några månader, men just nu är jag så glad och tacksam och lycklig över att vi ska få en liten knodd att ta hand om och skämma bort med massa kärlek.

På vävkurserna blir det ibland lite tid över då deltagarna jobbar utan min hjälp. Då plockar jag fram mina restgarner i ull och min virknål och virkar rutor, trekanter och femkanter i mormorsstil. Det ska bli en bebisfilt är tanken och hemma har jag en hel del lappar som skall fästas och sys i hop. Just nu ligger de i en skokartong och väntar på nästa steg.

Rutor,trekanter och en femkant i mormorsrutevirkning.

Sen för er som vill se så slänger jag med en bild på min lilla mage. Ni bor ju så långt borta mina nära och kära.

En liten magen för att vara en gravidmage, men stor för mig.